Fotograf Gun Noord

Guuuuud! Jag är tillbaka! Äntligen! Eller de finns nog en bit kvar men gud häromdagen bara allt bubblade över!
Ett leende blev större och större på min mun och pirret i min mage blev mer och mer och en känsla av inspiration spred sig i kroppen o de kliade bokstavligen i fingrarna!

Men de har ju vart en lång resa fram tills nu som har vart en del tårar och frustration över att jag kanske aldrig hittar tillbaka till fotograferingen igen och bara gör de när jag känner för de. Men den lilla " jag känner för de" känslan har vart såå svag och jag har inte haft något ork till att sätta mig in i ideer eller dra ihop en grupp med människor.

Allt började i början av hösten 2009, med att de blev strul med extet och förhållandet avslutade efter nästan 3 underbara år tillsammans.
Första sambon och första egna lägenheten delade vi och mkt därtill. Vi flyttade till Göteborg tillsammans.
Dåvarande bästa kompisen som vi båda umgicks med nästan dagligen, vi praktiskt taget bodde ihop ibland hehe, kom lite för nära till slut och vi bytte liv kändes de som.

Jag flyttade och förlorade både kärleken och bostad, var verkligen skit ledsen i nästan ett halvår.. Rasade i vikt och min examen från Fotoskolan i Göteborg som skulle va den roligaste dagen, slutade med tårar och åter tårar.. framför vännen som mitt ex senare valde.
Jag hade förlorat..

Senare dök en annan kille in i bilden och allt va frid och fröjd igen, trodde jag.. Men han inspirerade mig igen att ta upp fotograferingen. Han motiverade mig att se saker på annat sett, även min fotografering.
Även att börja inspirera mig att tänka utanför ramen av bara modeller och sånt. Se naturen och de därtill.
Jag tror jag hittade killen med stort K.. Hade aldrig vart så kär innan.
Men i bakgrunden fanns ett ex som behövde honom mer än ja.. Jag förlorade ännu en gång..
Men jag fann en vän för livet.

Jag skulle aldrig mer röra en kille eller bli ihop med någon. Jag skulle förbi singel och jag skulle ordna upp mitt liv först innan jag släppte in någon igen.
Men de kom och gick killar hela sommaren. Inget som blev allvar av. Det var ingen som kunde ersätta "killen med stort K" inte på långa vägar.. Ingen kan ersätta honom än idag.. Inte på de sättet som han var och alla är vi olika och alla påverkar vi varandra olika. Ha detta i åtanke..
Men jag tröttnade och jobbade hela sommaren ut.

Tyvärr blev man uppsagd och de gjorde ju inte saken bättre.. Stressen och paniken av att " hur ska jag klara mig nu, vart ska jag ta vägen och jag måste ha ett jobb men jag vill inte va kvar i Skåne.. Jag vill bort .. starta om.."
Bodde på olika ställen vecka till vecka - hos familj och vänner. Paniken från månad till månad förföljde mig och räkningarna blev ju inte mindre och dom försvann inte. Men på något sett lyckades jag klara mig.. Jag hade väl bara tur.

Men efter ett tag så började jag prata med folk igen och gav mig på Internetdejting. Vilket i mitt fall inte är något nytt så. Men nu var de seriöst. Gick med på date sidor mm och lärde känna massa kul människor. Träffade en del men inget som klickade direkt.
Och "killen med stort K" hade satt ribban högt för killarna som skulle komma. Han spökade fortfarande långt in på höstkanten..

Men rätt som de var så började Christian ( min nuvarande pojkvän/sambo) och jag prata med varandra.
Jag var till en början väldigt reserverad och var inte speciellt intresserad för att jag ville verkligen inte bli sårad igen.. tredje gången gillt eller? :/
Men han bjöd upp mig till Stockholm en vecka och redan första veckan va de massa pussar o krmar o mys. Vi var som ett par redan från dag ett. Allt flöt på jätte bra.
Men jag åkte hem till Skåne igen efter en vecka och då hade vi än inte bestämt ngt om oss. Jag var helt övertygad om att jag verkligen skulle ta de som de kom och de gjorde jag. jag stressade inte upp mig för något.

Men efter ett tag så fanns de inte mer för mig i Skåne, pratade med Christian och jag flyttade upp till honom i Sthlm.
Så sen November 2009 har jag vart Stockholmare, både på gott och ont haha!
Men en sak vet jag är att vart jag än bor i Sverige så finns mitt hjärta i Skåne ( familjen ) och hem i Göteborg.
Har aldrig saknat Gbg så mkt som jag gör nu, de är mitt hem.. Min lägenhet och vänner finns där. <3

Men under tiden i Sthlm så har jag träffat människor som har fått mig att le igen. Jag har ett eller rättare sagt TRE nya jobb. För några månader sen var jag arbetslös och stressad över de.
Fått nya kollegor och vänner och fotograferingen börjar komma tillbaka igen.

Tankar om de som vart finns fortfarande och att förlora två stora inspirationskällor är inte kul och de tar död på vem som helst.
Men nu är de dags för mig att inspirera mig själv, jag kan inte förlita mig på andra människor hela tiden. Jag e självstädnig och kan klara mig bra själv.

Men när man vart igenom så mycket på så kort tid som jag har vart ( nu är jag verkligen inget tyck synd om mig fall så ni vet) så blir man så lycklig när allt börjar komma tillbaka igen!

Ne.. nu ska jag runda av.. Började skriva detta i går och blev klar med detta nu. Dagen efter.
Nu blir de frukost, och sen kommer Jenny och vi ska plåta :) Ska bli så kul!

Man ska aldrig ge upp de man älskar mest av allt.. för min del är skapa bilder.. Nu börjar de hända saker!
Men de skriver jag mer om senare! ;)

Kram Gun

ps. glöm inte att kolla nya hemsidan! ;)